Tro på demokratiska värden och var medveten om dina fördomar när du konsumerar nyheter!

Av Hans Olof Johansson medlem i Hjärta

Under den senaste tiden, från turerna i den nordamerikanska politiken till MSB:s inlaga, så har alltmer frågan om vem man kan lita på blivit akut.

Den vanligaste utgångspunkten när en text läses är att författaren vill berätta något på ett uppriktigt och sant sätt. Författaren har läsarens tillit och förtroende som grund. En illvillig författare kan utnyttja den tilliten för egna dolda syften. Ett fall som också förekommer är att författaren själv beroende på brist på kunskap och faktakontroll verkligen själv tror på det framförda budskapet. Det är då behovet av vad som kallas grindvaktare i form av ansvarsfulla journalister och redaktörer kommer in. När den allmänna debatten fördes på ledarsidor och i etermedia skedde en rimlighetsgranskning i de flesta innan inlägg de blev publika.

Nu har dels sociala medier tillkommit, dels jakten på kostnadsbesparingar på tidningar innebär att det saknas både tid och personer som kan granska nyheter och debattinlägg. Resultatet blir att det ställs allt större krav på läsarens uppmärksamhet och förhandskunskaper för att rätt värdera en text. Den första frågan som läsaren ställs inför är det som framförs rimligt? Den andra är varifrån kommer uppgiften? Finns uppgiften någon annanstans dvs kravet på mer än en källa och i så fall om den är trovärdig.

I förtroendeligan brukar Sveriges Radio och SVT framföras som exempel på god trovärdighet. På det personliga planet så utvecklar läsaren eller åhöraren ett förtroende till specifika journalister enligt metoden att under en längre tids konsumtion av inlägg och nyheter så vägs en automatisk kontroll in. Stämde verkligen det som förmedlades med det som visade sig hålla i längden?

Förhandskunskaper är vad vi lärt oss tidigare i utbildningar och livet och nya erfarenheter jämförs i bästa fall med den kunskap vi har. Våra värderingar spelar naturligtvis också in. Tror vi på demokratiska värden och är medvetna om våra egna fördomar och förhåller oss aktiva när vi tar del av nyhetsflödet som dagligen sköljer över oss.

Så vem kan man lita på? I vissa fall inte ens sig själv, ibland har vi svårt med verkligheten och vill så gärna tro på det som stämmer med våra förutfattade meningar om hur saker och ting förhåller sig. Ett öppet sätt att förhålla sig till både gamla och nya sanningar är en bra utgångspunkt. Världen är en annan idag än för femtio år sedan. Sverige 1967 var också något annat än vad Sverige 2017 är. Vi är visserligen inte längre Världens rikaste land, men bara för att andra länder fått det bättre innebär det inte att vi fått det sämre. Tvärtom vi har aldrig haft det så bra som nu även om det fortfarande finns de i vårt land som har det svårt.

En gyllene regel är att se brett på omvärlden och inte bara se på enstaka scener. Sverige är ett rikt land och vi har utrymme för både nya människor och nya vanor. En nypa salt när vi tar del av nyheter är inte helt fel.

 

Annonser

Jämlikhet – både mål och medel

ojamlikhet-skadarAv Hans Olof Johansson, medlem i Hjärta

Jämlikhet är ett mål i sig. Det är ett mål i sig att fördela samhällets vinster. Att samverka skapar ett mervärde som vi som enskilda individer inte hade kunnat skapa. Men jämlikhet är också ett medel för individen att utifrån ett samhälle med lika förutsättningar välja sin framtid och forma sin vardag på det sätt som passar de egna förutsättningarna och önskningarna bäst. Jämlikhet är motsatsen till det hierarkiska samhälle som är det borgerliga idealet.

1981 var Sverige som mest jämlikt. Det som mäts då är ekonomiska tillgångars fördelning i befolkningen. Den s.k. GINI-koefficienten graderas från 0 till 1 och där 0 innebär att löner och förmögenheter tillsammans är absolut jämnt fördelade i befolkningen. 1 innebär att 1 person har ett samhälles alla ekonomiska tillgångar.

Eftersom det som mäts är pengar så är det bara fullt ut användbart för att mäta just hur tillgången på pengar fördelar sig. Men om vi tittar på andra jämförelseobjekt som exempelvis livslängd, utbildning och hälsa så kan vi konstatera samband med andra förhållanden. Och detta är oerhört centralt – jämlikhet är inte bara ett mål i sig, jämlikhet ger också en lång rad andra effekter.

Sedan 1981 har utvecklingen i Sverige blivit att skillnaderna i ekonomiska resurser har ökat. Nio tiondelar av befolkningen har fått ökad ekonomisk standard medan den sista tiondelen med de lägsta ekonomiska tillgångarna står kvar på samma nivå som tidigare. De är pensionärer med de lägsta pensionerna, långtidssjukskrivna och arbetslösa. Det kan tyckas rimligt, om så många fått det bättre och några få inte fått det sämre. Men det faktum att jämlikheten minskar ger en lång rad negativa effekter. Ökad ekonomisk standard är nämligen inte lika viktigt som upplevelsen att ha samma förutsättningar som alla andra. Och fördelarna med jämlikhet går inte att mäta bara för individen, utan för alla i ett samhälle, för faktorer som minskad brottslighet och smittspridning eller ökad tillit.

Och i Sverige har ojämlikheten ökat dramatiskt. De ärvda förmögenheterna har fått en allt större betydelse för att den tiondel som har mest resurser dragit ifrån. Under de drygt 36 åren sedan 1981 har Sverige genomgått olika kriser, fastighetsbubbla, bankkris och ökad arbetslöshet. Villkoren för förmögenhetsfördelningen har i grunden förändrats. Förmögenhets- och gåvoskatten har avskaffats, likaså fastighetsskatten. Ett antal jobbskatteavdrag har införts som innebär att lön och uppskjuten lön, dvs pension, beskattas olika. Ersättningar från sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar betraktas som bidrag och inte som något som betalats med avdrag på löneutrymmet vid löneförhandlingar på arbetsmarknaden.

Om vi tittar historiskt på det som på borgerligt håll skälls för bidrag så var det gemensamma kassor som betalades med skattade medel av de arbetande.

Begravnings-, sjuk- och arbetslöshetskassor var från staten självständiga föreningar som förvaltades av fackföreningarna. Med stigande välstånd i samhället blev det önskvärt att de olika separata försäkringslösningarna byggdes in i ett system som omfattade alla och gav en social trygghet. Längst har den utvecklingen gått när det gäller sjukförsäkringen och det paradoxala är att de borgerliga är ivriga förespråkare av att även arbetslöshetsförsäkringen ska omvandlas från fackligt organiserade kassor till ett system under statlig kontroll.

På så sätt kan sambandet mellan de medel som avsätts vid löneförhandlingar och som sedan betalas ut som försäkringsersättningar göras diskutabelt. De borgerliga hävdar naturligtvis att det handlar om rättvisa men med historien i beaktande och deras ideologiska grundsyn så skymtar bockfoten fram i deras agerande. Det är oroväckande. Vi behöver mer jämlikhet och tillit för att bygga ett starkt samhälle, inte mindre.